Theresita solita puede ser peligroso

Förmiddagen var tänkt till att ägnas åt tvättinlämning, promenad i park, internetärenden och turistinformation angående kustresa, men jag hann inte längre än att lämna in mina smutsiga kläder. En försiktig och nervös man stoppade mig på gatan, han var analfabet och kände inte till någonting utanför hans lilla by i provinsen Loja. Pengar, banker, datorer, mobiler -vad var sådana saker? Han behövde hjälp med att finna en adress som han fått nerskriven på en papperslapp av sin chef. Han bad mig läsa lappen högt. Det stod -kort sammanfattat- att mannen i fråga (jag kallar honom hädanefter lottomannen) inte kunde läsa och hade vunnit pengar på lotteri och att dessa personer som lappen var skriven till skulle hjälpa honom med att ta ut pengarna, men inte ge honom allt; endast en tredjedel. Jag försökte komma undan och sade att det var bättre om han pratade med någon som känner till Quito bättre än jag, men han insisterade på att han litade på mig. Vi styrde stegen mot ett internetcafé och så tänkte jag lämna honom till dem, men så mötte vi på en man på vägen. Mannen var propert klädd och sade sig vara universitetsprofessor. Tanken slog mig att de var i maskopi, men jag förbannade mig själv för att jag var så misstänksam! Hemska hycklare tänkte jag om mig själv; tala om solidaritet men hur gör jag i praktiken?

Jag lät professorn styra; han gick till en kiosk och hämtade ut lördagens lottoresultat och jo visst, lottomannen hade vunnit högsta vinst: 200 000 USD. Allt var sedan en intensiv cirkus! Professorn sade åt lottomannen att hämta ut pengarna själv för hans chef försökte uppenbarligen lura honom. Professorn sade till mig att vi måste hjälpa honom så ingen lurar av honom pengarna, vi skulle först bjuda lottomannen på frukost och tala igenom hur allt skulle gå tillväga. Jag kunde inte låta bli att känna mig misstänksam och orolig, men jag följde med. På restaurangen förklarade professorn för lottomannen vad som skulle hända och hur det fungerade på banken. Lottomannen tilltalade hela tiden mig och hävdade att han litade mer på mig än professorn. Jag fick ta ansvar för biljetten och han lovade mig 5000 USD, men jag försäkrade honom om att det var bättre att han behöll pengarna. Han lovade också professorn pengar -bara vi stannade med honom till allt det här var över. Lottomannen ville ha bevis på att vi var ädla människor och att vi inte skulle stjäla hans pengar och lämna honom helt utan någonting. Här kände jag att min misstänksamhet började bli befogad, men jag kunde inte bara springa därifrån. Vi fick lova och bedyra för lottomannen att vi hade pengar, jobb och boende. Men ord, räcker de? Nej då! Professorn sprang iväg och hämtade bevis på att han hade besparingar på banken -eftersom hans familj, passande nog, hade en butik precis i närheten- och kom tillbaka med papper väldigt fort. Problemet var ju att lottomannen var analfabet så han behövde mer konkreta bevis. Förstås. Professorn skrev en check och kom oroväckande snabbt tillbaka från banken med 5000 USD. Båda gångerna som professorn sprang iväg försökte jag ställa en massa frågor till lottomannen för att bli övertygad, men jag blev bara mer och mer misstänksam.

Nu hade ju iallafall professorn visat att han var en ädel människa! Härnäst kom det som jag befarade; nu var ju jag tvungen att göra detsamma. Jag förklarade att jag inte hade några besparingar på banken som jag kunde hämta ut och som tur var gick jag endast omkring med 20 USD i fickan eftersom jag bara skulle ut på en promenad. Jag ljög och sade att jag inte ens kunde komma in i lägenheten; att jag skulle sitta på internet hela dagen och att jag ikväll skulle flyga hem till Sverige. Lottomannen blev helt förtvivlad och ville gå därifrån eftersom jag uppenbarligen inte gick att lita på. Jag bad honom stanna hos professorn och sade att det är bättre att JAG går så kan ni fortsätta det här. Professorn bad mig stanna och undrade om det verkligen inte gick att lösa så att jag kunde hämta nyckeln på mina vänners kontor för att sedan gå till lägenheten och hämta mina pengar. Jag sade att det inte gick att lösa. Här hade jag förstått att de försökte lura av mig mina pengar och jag kände mig rädd och orolig, nu behövde jag bara få möjlighet att komma därifrån. Lottomannen gick på toaletten och medan berättade professorn för mig att de pengar som lottomannen lovade oss skulle komma väl till användning för honom eftersom hans mamma låg sjuk i cancer och han frågade mig om det absolut inte fanns någon lösning? Plötsligt såg jag att lottomannen hade en mobil som han hade glömt kvar på stolen han satt på -då kändes det som att bevisen bara haglade in. Jag tänkte att min enda möjlighet är att springa till Latinamerikagruppernas kontor och gömma mig där, så jag sade att jag kunde hämta nyckeln till lägenheten (som jag egentligen hade i min ficka) på kontoret och sedan gå till lägenheten. När lottomannen kom tillbaka förklarade professorn för honom att jag skulle gå till kontoret och hämta garantier -professorn skulle givetvis följa med mig. Under den korta promenaden till kontoret fick jag gång på gång lova att jag inte skulle berätta för någon om detta för då kanske de skulle försöka ta pengarna. Som tur var ville professorn vänta utanför. Jag ringde på och blev insläppt. Inne på kontoret avbröt jag ett möte. När jag såg de välkända ansiktena och när jag förklarade min oro och vad som hade skett för dem brast det! Så här sitter jag nu -ännu skärrad och chockad. De har varit så fina här och lyssnat på mig och tagit hand om mig och gett mig vatten och kaffe. Jag känner mig rädd och lite illamående, vet inte riktigt om jag vågar ge mig ut på gatan igen ensam -är rädd för att de häckar i närheten.

Det händer i Ecuador, två utropstecken, inte i Bollnäs.

Annars mår jag bra, det gör jag! Jag återvände till Quito i lördags. Potatis. Loppbett. Skoldagar. Majs. Värme. Novelas. Mingas. Kalla, stjärnklara nätter. Mer potatis. Men mest av allt har den senaste tiden präglats av kära återseenden och dans! Eller, loppbetten kvalar faktiskt in här de också!

Jag vandrade sakta upp längs byvägen förra torsdagen. Det kändes underbart att vara tillbaka i Punkuwayku. Jag blev glad när jag nådde Ibarra med bussen från Quito och det kändes spännande och nervöst, men när jag lämnade Ibarra och åkte högre upp i bergen mot Punkuwayku blev alla känslor ännu starkare och för första gången här i Ecuador denna gång så kändes det rätt; jag njöt och log för mig själv av total lycka!

När jag närmade mig huset skakade jag och när jag kom fram till bron som leder fram till gården utropade jag se puede samtidigt som jag lade ifrån mig min packning. Det var fullt med människor på gården, men mitt bland alla såg jag Edelina. När hon vände sig om och såg mig utbrast hon i ett gällt Theresita! och sprang fram till mig och vi omfamnade varandra stort! Strax bakom henne kom Teresa och när Edelina och jag släppte varandra kunde jag krama om Teresa. Tårar rann nerför hennes kinder. Kvar på bron stod Lizseth avvaktandes, hon verkade inte förstå riktigt vad det var som hände och jag blev rädd för att hon hade glömt mig. Men så stor hon hade blivit! Tre år och snart tre månader är hon nu.

Jag kastades på en gång in i dansövningar -Edelina hade precis för dagen samlat sina skolelever och andra ungdomar från byn för att starta en dansgrupp som ska delta i en tävling i slutet av mars. Lizseth tinade snabbt upp och vi lekte som aldrig förr; hon pratar ju mycket mer nu och springer och leker med en otrolig energi och lust.

Jag blev ombedd att lägga in min packning i "mitt" rum och när jag trädde in i rummet fick jag se att de hade bevarat det precis som jag lämnade det. Fotona jag lämnade dem på väggarna och målningarna som jag gjorde i sista stund hängde kvar. Likaså vykort från Sverige och ett hjärta från mamma hängde kvar. Sängen var bäddad och rummet var rensopat och doftade gott -som om de väntade, som om de hoppades. Men allt var sig inte likt. Att Lizseth hade blivit äldre var inte den enda tydliga förändringen; hålen i väggarna på Manuel och Teresas hus hade fått glasfönster, Manuel hade tillverkat en dörr till huset med ordentligt lås, en spis med ugn stod innanför ingången och där stod även ett ännu inte inkopplat kylskåp, familjen hade utökats med ännu en hund och två kaniner, majsplantorna på odlingarna var två meter höga och de förra året nyplanterade tomaträden hade vuxit sig höga. Men den största förändringen var att Carmen och Enrique inte längre bodde i sitt hus; de hyr nu ett hus med tillhörande mark lite längre ner en bit utanför byn.

Edelina ringde till Manuel och sade att en stor överraskning väntade honom i hemmet, så det var bäst att han tog med något fint hem, vilket brukar vara kyckling i min familj. Edelina sade åt honom att personen inte åt kött och då förstod han på en gång.

Efter dansen gick vi ner till Carmen och Enriques gård. Det var så vackert! Odlingar som sträckte sig långt, långt från huset. Avokado, majs, potatis, habas, physalis, persikor, moras, chili, kaktusfrukter och trädtomater. Grisar, marsvin och hundar. Vi matade och tvättade grisarna medan vi väntade på att de skulle komma hem. När mörkret kom gick jag, Edelina och Lizseth tillbaka till gården i Punkuwayku och då hade jag överraskat både Enrique och Carmen och hunnit sitta ner och prata med dem en stund. Hemma på gården ropade Edelina på Nelly (som då hade kommit hem från skolan) medan jag gömde mig. När Nelly kom utspringandes från huset hoppade jag fram ur mörkret och skrämde henne. Först skrek hon men när hennes ögon hade vant sig vid mörkret och hon såg att det var jag började hon gråta. Jag kramade om henne hårt och länge medan hon grät. Det fanns ingen hejd, hon grät och grät så jag började också gråta. Vi stod så en stund i mörkret innan vi hand i hand gick in i huset. Teresa började gråta när hon såg i vilket tillstånd vi var och inne i sovrummet kunde Manuel välkomna mig. Jag spenderade resten av kvällen i deras hus. Vi satt på sängen och pratade och vi åt middag tillsammans innan jag gick upp till mig för att sova.

Det var tio väldigt intensiva dagar, vi höll uppe en otrolig energi eftersom min tid hos dem denna gång var väldigt begränsad. De två första dagarna gick åt till att i hemlighet (eftersom Edelina delar min fascination för överraskningar) planera misa och fest för Nelly i samband med hennes 15-årsdag. Min present, förutom själva ankomsten och vistelsen, blev att betala för misan i kyrkan, där jag även fick sitta vid Nellys sida framme vid altaret eftersom jag fick äran att bli Nellys gudmor. Efter misan hade vi anordnat en liten fest hemma hos Carmen och Enrique med mycket mat och rosa dekorationer i 15-årsdagens tecken. Många tårar fälldes av oss alla under dagen och vid flera tillfällen brast vi ut i hjärtliga skratt! När det hade blivit kväll och gästerna hade lämnat festen och endast vi i familjen var kvar började jag, Nelly, Edelina och Lizseth dansa. Vi snurrade tillsammans med Lizseth, vi övade traditionell dans, jag visade några afrikanska danssteg och även lite lindyhop och zumba. Vi dansade och skrattade oss alldeles svettiga innan vi gick hem och lade oss i våra sängar.

Under tre dagar var jag med Edelina på hennes jobb. Hon undervisar barn i engelska, matematik och naturkunskap i en by lite högre upp i bergen. Vi hade minga på skolgården där vi röjde för att de skulle kunna börja odla sin egen mat, vi lekte, jag fick sjunga på engelska för dem, jag fick se Edelina undervisa i sina ämnen och jag bekantade mig med de andra lärarna under matpauserna.

En dag hälsade jag på två av årets Sörängspraktikanter; Sara och Sara, som bor i Cotacachi. Det var fint att få se hur de har det och det var skönt att sitta ner och prata om sådant som vi har varit och är med om.

Jag hann även med att hälsa på Eduardo på FICAPI och att umgås med mina handledare Porfirio och Daniel och deras familjer i deras hem. Porfirios hem känns som mitt andra hem i Ecuador eftersom det var Linas hem så dem ägnade jag lite extra tid.

Det var fint att bli så hjärtligt välkomnad! Både av dem jag kände och umgicks med regelbundet men också på vägarna i byarna. När jag mötte någon som jag någon gång hade samtalat med under min praktiktid sken de upp och frågade varför jag hade kommit tillbaka och de verkade bli så glada över att se mig igen. Jag blev åtminstone väldigt glad över att se dem igen och över att bli igenkänd. Under mina fem månader i byarna så tog det ett tag innan jag möttes av varma leenden, men nu fanns de där från första dagen och det var en otroligt fin känsla.

Det gick bra att ta avsked. Det var inte tårar som förra gången. Men det kändes jobbigt eftersom jag inte vet när nästa gång blir, och om det blir en nästa gång. Men det hoppas jag verkligen. Vi har en otroligt bra kontakt och jag tror att den stärktes avsevärt i och med mitt besök.

I och med min ankomst så började både min familj och Porfirios familj planera för att spara pengar under några år och komma till Sverige. Det var så fint och vi drömde tillsammans. Det vore helt fantastiskt om den möjligheten skulle komma.

Nu har jag fått skriva om något vackrare och något mer glädjande så nu känner jag mig lite stärkt. Jag ska ta sällskap ut på gatan med någon härifrån och försöka äta någonting.

Vad är det man brukar säga? Hellre gröt tillsammans än en liten frukost med två främlingar? Jag tror det.

Man ska aldrig ropa hej...

Dar fick jag for att jag skrev ett blogginlagg som jag dopte till "Me voy" och som jag avslutade som mitt sista inlagg ifran Ecuador.
Jag for aldrig. Jag ar kvar i Quito. 9 av oss 12 praktikanter ar kvar i Ecuador. Maja, som bekant, ar redan hemma pa grund av halsoproblem och Linn samt Asa har nog precis landat i Miami.
Det kanns alldeles for nara for att jag ska klara av att forklara vad som har hant. Om jag gor det riskerar nog denna dator att ga sonder eller sa kommer tararna rinna okontrollerat.
Visst, Quito ar bra, jag trivs i Ecuador. Men nu var jag installd pa att aka och pa att fa komma hem till underbara vanner, fil, te, skratt, samtal, promenader och dans.
Vi mar bra, det ar ingenting hemskt som hant. Eller jo. Vi ar ledsna och vi kom inte ivag imorse. Men vi har halsan med oss och vi ar hela fysiskt.
"No va a viajar hoy niña" (=Du kommer inte resa idag flicka) var orden jag fick i ansiktet efter att kvinnan tittat pa mitt pass imorse vid passkontrollen. Jag fick en klump i magen, men man fortsatter ju alltid hoppas... men hon fick ratt. Efter ett otroligt flangande och fixande fast an tiden var sa knapp till att planet skulle lyfta sprang vi in pa flygplatsen igen precis nar planet lyfte. Linn och Asa hann med.
Jag skulle vilja skriva sa manga fula ord och dunka pa alla bokstaver har pa tangentbordet. Jag onskar att det vore en mardrom och att jag strax vaknade upp pa Miamiplanet av att vi landade, men nej, ater igen sitter jag pa PapayaNet i Quito och skriver i min blogg.
Nu skriver jag inget mer om avfard... jag vantar och jag hoppas pa att snart fa komma hem.

Me voy!

Lizseth doptes och jag blev gudmor. En fest tillagnades detta samt slogs ihop med var sorti och vi dansade trampatrampa till fyra pa morgonen. Tarfyllda och hjartslitande avsked. Slutmote i sodra Ecuador i Saraguro. Snabbvisit pa kusten i Montañita. Nu Quito for att avsluta praktiken har. Tre nattbussar under loppet av fem natter. Jag ar trott pa grund av somnbristen och kanslomassigt utmattad men kanner mig samtidigt lycklig over allt jag har fatt uppleva har samt over alla manniskor jag fatt lara kanna -bade har i Ecuador och min egen klass.

Vi lamnar Ecuador en manad innan valen ska hallas (26 april). Kampanjerna har borjat. Pa husen syns det klart och tydligt vilken kandidat och vilket parti man stoder. "La revolución ciudadana está en marcha" (Medborgarrevolutionen ar pa frammarsch) skallar fran presidenten Rafael Correa och hans parti Movimiento País, Lista 35. Partiets grona farg gar inte att missa; klart den flagga som ar overrepresenterad i landet -den vajar pa de flesta hus och det ar deras farger samt ord som visas pa olika tv-kanaler. Dock sa bankar mitt ecuadorianska hjarta mer for El partido socialista, Frente Amplio, Lista 17 och deras roda farg. Det ar mer mitt Ecuador. I Imbabura har de tva ovan namnda partierna ingatt en allians infor valen och den roda och den roda flaggan har flera ganger synts tillsammans nar vi varit ivag pa ett mote eller en manifestation.
Som det verkar har Correa storst chans att bli atervald och det tycker jag ar lovande. Men det finns, som jag har markt kring Ibarra iallafall, sa manga manniskor som ar besvikna pa honom. Manniskorna pa landsbygden, och da framst ursprungsbefolkningen, kanner sig bortglomda och overgivna. De tycker inte att Correa har efterlevt sina loften och att hans politik ar mer installd pa stadsbefolkningen och utvecklingen dar. Han borjade pa vansterkanten med en socialistisk inriktning, men har mer och mer rort sig mot mitten dar det ar lattare att gora fler nojda. "I andra lander pratas det om att Ecuador ar socialistiskt, men om man lever i landet och lar kanna politiken har inser man att det bara ar ett ord; en ytlig inriktning" sade en granne till mig.
Vi i klassen har fatt uppleva olika sidor av kampanjandet. Jag kanner mig mer besviken. Hos oss har det praglats av sa mycket egoism och hycklande medan det nere i Saraguro har speglat landsbygdsmentaliteten och praglats av ett mer kollektivt och solidariskt engagemang. Visst har jag fatt uppleva gladjen i kampanjandet ocksa, jag ska inte saga att det bara varit ett propagerande for egen vinning.

Det ar inte bara det politiska bubblandet jag lamnar. Det var plagsamt att ta farval av min familj. Tararna rann pa oss alla (forutom hos Lizseth som tittade pa oss med stora ogon och undrade varfor vi betedde oss sa underligt). De skrek No se vaya (ak inte!) efter mig nar jag lamnade garden. Jag fortsatte grata nar bussen akte ivag och det gjorde ont att se Punkuwayku forsvinna utom synhall.
Nu ska jag lamna allt. Detta karleksfulla sprak; mi hija (min dotter), mi corazon (mitt hjarta), mi amor (min karlek), mi amiga (min van), mi linda (min vackra), mi reina (min drottning) fran manniskor -bade bekanta och obekanta. Omtanken och nyfikenheten som har praglat mina dagar. De fantastiska omgivningarna. De intressanta diskussionerna. Alla dessa frukter, de redan for mig kanda som aldrig forr smakat sa gott och de som jag aldrig kommit i kontakt med innan som ar helt fantastiska. Alla flator. Musikens toner och dansens rytmer. Imbaburas drakter och farger.
Men jag lamnar bara Ecuador fysiskt. En stor del av mig stannar och mycket tar jag med mig hem. Jag kommer aldrig glomma mitt Ecuador och jag hoppas verkligen att jag en dag kommer atervanda.

Regnet vraker ner utanfor fonstret och Quito ar gratt, sa gratt. Sista dagen i Ibarra var likadan. Vadret speglar sorgen over att lamna detta, men samtidigt gor vadret det lattare att aka harifran. Pa onsdag morgon (ecuadoriansk tid) lyfter vi mot Miami och pa torsdag kvall (svensk tid) landar vi pa Arlanda. Det har blir mitt sista inlagg fran Ecuador.
Cuidense mucho y hasta la victoria siempre!

Bus(s)liv

Att aka buss i Ecuador ar en speciell upplevelse. Vare sig du aker med lokalbussen eller en buss som tar dig till mer fjarran destinationer. Det som kannetecknar de bada kategorierna ar att de kor otroligt fort, tutar i tid och otid samt slapper ut svarta moln efter sig. Farten kan inte namnas manga ganger nog. Det gar i en sadan hog hastighet att jag under vissa turer trott att busschaufforen misstagit sig sjalv for att vara flygplanspilot redo att lyfta fran marken.
Bussarna ar pyntade med citat fran Bibeln, bilder av Che Guevara, Heinekenburkar, inplastade gosdjur och politiska budskap.

Pa lokalbussarna skumpar det mer eftersom vagarna ar samre upp till byarna. Och for att bussarna ar i samre skick. Vissa bussar verkar sakna dampning och da lyfter jag sakert 3 decimeter ifran satet.
Jag tycker dock om att det inte ar sa principfast; man kan kliva pa och av lite varstans. Dorren ar alltid oppen! Aven bildligt talat.

Busschaufforen har alltid en medarbetare. En sidekick. Den har personen fungerar som inkastare, tar hand om betalningen, underhall av bussen och drommer sjalv om att en dag kora bussen.

Pa langfardsbussarna kan man fa mojlighet att kopa det mesta som kan intas, likt i vantan pa ett sportevenemang hemma. Det saljs chips, notter, grillat kott, brod, yoghurt, frukt, glass, lask och potatis bland annat. Sedan finns det de som bjuder pa en show. Rappare. Clowner. Poeter. Gitarrister.
En annan strategi ar att beratta sitt livs historia for att sedan dela ut karameller till passagerarna i hopp om att de ska lamna pengar for godiset.
Filmer visas ofta. Filmer med mycket pang pang, slagsmal eller karatesparkar ar overrepresenterade.

Det ar ofta som jag ar irriterad pa att skumpa upp och ner pa satet samt pa inkastarens hoga och enerverande skrikande men jag har en kansla av att jag kommer sakna det orsiga nojet som en busstur i detta land bjuder pa nar jag nasta gang satter mig en buss i Sverige.

Pa toppen av Imbabura skrek jag likt Ronja och det kandes bra!

Varlden ar sa stor slog det mig igar nar jag ovanifran Esperanza sag Ibarra lysa i nattens morker. Ibarra, en lagom stor stad i det lilla landet Ecuador. Det finns sa oandligt manga platser i varlden som jag aldrig kommer besoka och det finns sa langt mer oandligt manga manniskor som jag aldrig kommer traffa. Jag blir att kanna mig sa liten och betydelselos nar jag borjar tanka i dessa banor.

Tva ganger under forra veckan tankte jag ocksa att varlden ar sa liten. Anledning 1 ar att vi just nu ar 3 svenskar som bor i Punkuwayku. Den lilla byn med ett 20tal hem. Tjejerna laser en kurs pa Skarpnacks folkhogskola och ar nu pa besok i Punkuwayku i tva veckor boendes hos min granne Miguel Angel (han som erbjod te, bocker och prat i borjan av min tid har).
Det andra tillfallet som fick mig att tanka sa var nar jag och Manuel satt i en buss i lordags pa vag till ett mote en timme soderut i landet och Armageddon visades i bussen. Plotsligt dok Peter Stormare upp i filmen och jag kunde peka pa honom och beratta for Manuel att han kommer fran samma kommun som jag.

Cirklar sluts. Sackar knyts ihop.
Var forsta helg har i Imbabura deltog vi pa ett mote dar en federation for de norra bergsorganisationerna skapades. I lordags var det ater igen ett mote for federationen och denna gang om de sista dokumenten som behovs for att forsoka fa sammanslagningen legaliserad.
I december besteg jag Imbabura. Men da tog jag mig inte anda upp. Igar fick jag en ny chans, och jag tog den.
03.00 pa morgonen ringde mitt alarm. Idiot! tankte jag for mig sjalv. Nar jag gick ut pa garden for att tvatta mig och borsta tanderna lyste manen starkt borta vid Imbaburas fot och det var alldeles stjarnklart -sa det var bara vid alarmets angestframkallande late som jag tankte onda tankar om mig sjalv, dar efter var dagen en ut av de basta under min tid har i Ecuador. Fran flaktur under bar stjarnhimmel anda till kvallsmiddag hemma hos min granne Miguel Angel var dagen helt underbar!
Vid 6 borjade vi bestiga vulkanen (da hade jag, Miguel Angel och Skarpnackstjejerna: Petra och Jennie statt ute och vantat i morkret sedan 04.30). Vi var en grupp pa 15 personer, men eftersom det var morkt nar vi mottes hade jag ingen aning om vilka jag gick med. Allt eftersom det ljusnade borjade vi konversera mer. Solen gick upp och det var magiskt. Vi bad vulkanen om tilltrade och fortsatte sedan. Efter lite mer an en timmes bestigning slog vi oss ner pa bergsvaggen. Vi utforde en ceremoni dar vi tysta berattade om vara onskningar och hopp for berget, renade vara kroppar, tande ljus och offrade mat till moder jord. Sedan var det en orgie i atande, jag tror vi at frukost i tva timmar innan vi reste oss upp och fortsatte vandra. Det var tyngre innan vi hade atit frukost, men det kandes fortfarande otroligt jobbigt nar vi fortsatte igen. Det ar sa pafrestande pa hog hojd. Andningen ar sa tung, sa tung och hjartat klappar hart! Dagen var perfekt for att bestiga Imbabura, det var klart och vackert. Vi pratade och skrattade for att glomma hur jobbigt det var. Alla var sa omtanksamma och omhandertagande, jag kande mig inte radd trots all friklattring som det blev pa slutet -jag hade ingen tanke pa att stanna.
Nar jag hade endast en pytte, pytteliten bit kvar till toppen kandes det som att benen skulle ge vika och jag skulle ramla ihop, men tack vare min envishet tog jag mig upp. Pa toppen tog jag i ut av mina sista krafter och med hjalp av lyckan over att vara uppe vralade jag likt Ronja Rovardotter nar hon utfor sitt varskrik!
Vi satt pa toppen och at lite igen och hade det trevligt. Sa dar trevligt som man har det nar man ar otroligt nojd med sig sjalv och sina anstrangningar.
Vagen ner var laskigare eftersom vi hade friklattrat pa slutet, men det gick bra, alla hjalpte varandra. Den sista biten var trakig, jag ville bara komma ner -men sa underbart det var nar vi antligen fick hoppa upp pa bilflaket igen och i solen aka hem till Miguel Angel for att fa ta av oss kangorna, ga pa toaletten och ata mat!

Idag ar jag trott och slut i kroppen, men fortfarande glad over hur bra gardagen var.
Om 17 dagar ar jag hemma i Sverige, vi ses snart!

En dag ar inte nog, men battre an ingen

Som kvinna, och da speciellt som utlandsk kvinna, ar det ratt jobbigt att ga pa gatorna i manga stader har. Det ropas, det visslas och det smackas ifran mannen vi passerar. I´ve had it up to here (jag haller min hogerhand i hojd med harfastet) med detta beteende! Jag bemoter ljuden med arga ogon och ihopknipen mun. Ibland gor jag tecken med fingrarna i smyg for att fa avreagera mig lite.
Jag forstar inte vad de vill uppna med beteendet? Tror de att det uppskattas, att det ar sa jag vill bli behandlad? Ar de ute efter att forodmjuka mig? Eller tycker de inte att vi kvinnor som inte ar deras fruar, systrar eller modrar ar nagot annat an vandrande objekt? Jag kanske inte alls borde lagga sa stor vikt vid det, men jag ogillar det starkt. Och jag ar sa trott pa det. Det kanns sa respektlost.

Vid matbordet hos min vardfamilj ar Teresa den som serverar maten. Hon ar aven den som lagar maten, tvattar, diskar, stadar och tar hand om barnen. Sedan jag kom hit har Teresa lamnat byn ungefar tio ganger. For det mesta lamnar hon inte ens garden. Om maten pa bordet inte duger far hon hora det, om saltet blivit fuktigt far hon slanga bort det och om tevattnet svalnat far hon koka upp det pa nytt!

Edelina, Manuels syster, ar tva ar aldre an mig. Hon borde ha gift sig for langesedan anser manga har. Edelina vill inte gifta sig. Inte an. Hon har redan en universitetsutbildning och vill garna arbeta som larare. Just nu har hon dock varit utan arbete sedan i december. Edelina har en pojkvan, men det ar det bara jag och Nelly som vet. Om hennes mor Carmen far reda pa det sa maste hon gifta sig pa en gang och darfor haller hon det hemligt. For ungefar tre ar sedan hade Edelina ett forhallande med en kille som hon tyckte valdigt mycket om. Hon holl aven det forhallandet hemligt eftersom hon inte da heller tyckte det var tid for att gifta sig. Dock sa fick hennes pappa reda pa saken och det blev ett otroligt liv. Dag for brollop sattes till och med. Edelina grat i flera dagar, har hon berattat for mig, och vid ett tillfalle tankte hon forsvinna hemifran. Men av respekt och karlek gentemot hennes foraldrar gjorde hon istallet slut pa forhallandet och allt atergick till det normala...

Pa sondag ar det den internationella kvinnodagen. I var parroq Esperanza ska dagen firas med ett evenemang pa torget. Det ska bakas, lagas mat, dansas och broderas. Ett valdigt fint initiativ och bra att dagen uppmarksammas, men jag kanner mig lite kluven infor hur den kommer att firas...

Festen ar over

Carnaval! Carnaval! En helt galen men otroligt gladjefylld tradition. Vad som gor carnaval har i Ecuador sa omtalad och efterlangtad ar varken de kulturella aktiviteterna eller andra arrangemang. Nej. Det ar vattenkrigen, skumsprutandet, mjolkladdandet och i vissa fall; aggkastandet som gor det till en sadan otroligt omtyckt fest.
Carnaval pagar under ungefar tio dagar, men det ar under de tva sista dagarna som festen nar sin kulmen. Under dessa tva dagar gar man inte saker nagonstans, inte ens pa sin egen gard!

Den senaste veckan har mest bjudit pa olika tillstallningar i festtecken. Det har inte varit nagon "ordentlig" praktikvecka.
I lordags hade Manuel arrangerat en politisk debatt i UNOCIAEs hus. Vi hade en minga dar pa fredagen for att forbereda huset och garden for lordagens evenemang.
Lordagen var en stor, i dubbel bemarkelse. Det var Linas fodelsedag och sa Manuels efterlangtade dag da olika politiska kandidater skulle fa presentera sina diskurser infor valet.

Pa sondagen foljde Lina med mig, Carmen och Edelina hem till en vaninnan till Carmen for att baka brod i vaninnans vedugn. Ytterligare en vaninna deltog. Carmen blandade degarna pa kansla i en gigantisk bytta. Vi formade degklumparna till diverse konstverk under nagra timmar innan det var dags for att ata middag ihop. Innan vi lamnade huset dansade vi trampatrampadans i nagon timma. Allt var valdigt galet och roligt. Vi skrattade och skrattade. Carmen sade flera ganger den kvallen att hon aldrig forut i sitt liv skrattat sa gott!

Jag vet inte hur manga ganger jag fatt en hink over mig de senaste dagarna eller hur mycket skum jag fatt sprutat i oronen, i ogonen, i munnen och i haret. Man gar omkring med en standig skrack for att bli blot eller for att fa nagot rosa i ansiktet. Men samtidigt ar det sa otroligt roligt och spannande. Hehe. Man blir liksom inne i leken. Man kommer in i sjalva tavlingen. Nar vi akte till Chota i mandags (jag, Lina, Nancy och nagra vanner till henne) var jag och Lina som galna. Bara nagon passerade oss och sprutade litegrann besvarade vi genast med att dranka den personen i skum. Men det var inte latt att vara de enda utlandska turisterna pa omradet; "Mira Gringas" horde man titt som tatt. Svart farg i ansiktet och nar man bojde sig ner i fortvivelse blandat med skratt hallde nagon en hink vatten over en och direkt efter kom nasta och sprutade skum i haret, i oronen och i munnen. Galet, som skrivet. Varst var nar vi alla satt pa ett bilflak och vantade pa att aka tillbaka till Ibarra. Vi var blota och frusna. Sa passerar vi ett hus dar en man tommer en hink over oss. Bilen vi aker med backar tillbaka. Mannen haller igen. Han virar om och kor framat igen. Mannen haller igen. Sedan backar han tillbaka till utgangslaget. Mannen haller igen. For att slutligen parkera framfor huset. Mannen haller en sista hink vatten over oss! Carnaval, carnaval gott folk!
Pa gatorna i Ibarra blev jag ocksa blot samt rosa -vattenballonger har kastats efter mig, det har sprutats vatten inifran bilar och hinkar har hallts over mig. Jag motte en man pa ett overgangsstallet som sprutade skum i hela mitt ansikte. Inte ens hemma hos familjen har jag fatt ga torr. Igar avslutade vi carnaval i mitt hem med gaster och ett stort vattenkrig. Vid ett tillfalle holl Manuel fast mig och de andra hallde en varsin hink vatten over mig. Oj, oj, sa manga vackra minnen du far med dig hem till Sverige sade de och skrattade.

Idag ar jag torr. Nu ar det over. Inge mer Carnaval for denna gang. Nu vagar jag ga pa gatorna, men nar jag ser en skumflaska ryggar jag till och hojer handen.